MALINJONSSON.NU

Psykisk ohälsa
Jag ska vara ärlig och berätta att jag verkligen funderat på om jag ska ta upp det här ämnet, för det är ganska personligt för mig. Men jag tycker det är viktigt att man pratar om psykisk ohälsa, dels för att det är så många som skäms för att berätta hur man verkligen mår, eller som inte vågar prata om det. Men dels för att ta bort tabun kring ämnet för det är inget fel med att må dåligt eller känna att livet är piss ibland. Det gör vi nog alla och man behöver inte ha någon anledning för att tycka det, man kan inte styra över sina känslor och man har rätt att få känna det man känner.
Jag har nog haft två riktiga kriser i mitt 21 åriga liv som jag mått riktigt dåligt över. Den första var för några år sedan när jag var 15 och 16 bast. Det var i samband med mina två sabbatsår. Första året gick hyfsat då jag praktiserade ett helt år på macken, men jag minns att jag även då vaknade på morgnarna och bara ville sova vidare. Inte för att jag var trött, utan för att jag kände att det fanns inget att kliva upp till. Jag är tacksam idag över att jag hade fotbollen och all den gemenskap den ger, för utan den vet jag inte vart jag hade varit idag. Men det var i början på mitt andra sabbatsår och i samband med att jag började spela fotboll med hudik som jag också drabbades av ganska svår akne. Och det var en början på ett helvete som verkligen hindrade mig från att leva mitt liv. Jag tappade min självkänsla. Jag kände mig så ful, äcklig och allt vet vad. Det var säkert i 6 månader jag stängde in mig själv, vägrade gå utan för dörren och visa mig. Jag skämdes över hur jag såg ut. I minst ytterligare 2 år mådde jag dåligt till och från för just min akne. Jag tror ingen riktigt vet hur dåligt jag mådde över det. För det var så här också, jag ville inte berätta för någon för då skulle ju folk tänka på det ännu mer. Helt sjukt. Alltså jag får så ont i hjärtat när jag tänker på hur dum jag varit mot mig själv. Idag förstår jag inte att jag tillät mig själv må så dåligt för några prickar i ansiktet. Men jag kan fortfarande minnas känslan när jag stod och tittade mig i spegeln och ville dö. Jag ville hellre dö än att se ut så där. Och jag minns första året på gymnasiet eller om det var andra året, när jag i ett par månader fick tillbaka lite aknehy och jag sjukanmälde mig några gånger på grund av att jag inte orkade gå dit och se ut så där. Jag önskar av hela mitt hjärta att ingen skulle behöva känna så här, men jag vet att det är många där ute som har gått igenom samma sak. Men sen finns det dom som inte bryr sig ett skit också, och jag undrar var de fått den styrkan ifrån. Jag fick den styrkan efter gymnasiet men önskar jag haft den redan som 16-åring. Men återigen är jag så glad att jag hade fotbollen, den gjorde att jag behöll mitt självförtroende i alla fall och kunde vara lite stolt över mig själv.
Så kom året 2016. Jag mådde så bra. Åkte till Thailand som varit ett av mina drömresemål, fick min drömbil av pappa, tog studenten och sommaren var underbar. Åkte på en liten roadtrip till Göteborg, Ullared och Malmö med en av mina bästa vänner. Fick tillbaka fotbollsglädjen och jag minns att jag var så tacksam över mitt liv. Jag hade inget fast jobb och jag trivdes så himla bra med det, för jag hade alltid saker att göra. Jobbade så det räckte till hyran och visst var det inte så hållbart i längden, men jag tog vara på varje dag och hängde med vänner och familj. Men sen kom november och som de flesta vet så förlorade jag min morbror. Vi stod varandra nära men ändå inte. Alltså morsan har två bröder och de har inga barn så det har ju alltid varit jag och brorsan som varit som deras egna. När vi var små var vi med varandra i stort sätt varjedag. Det var väl de sista åren som vi kom ifrån varandra lite, men vi pratades och sågs ju då och då ändå. Det var jag och morsan som hittade honom och det var ingen rolig syn. Det har varit jobbigt efter det, men jag vet inte om det hade varit så mycket lättare om det inte var jag som hittade honom. För bearbetningen kan jag tycka att det var skönt att se honom. Men nu när jag tänker på det blir jag verkligen ledsen. Jag sitter just nu på vår inglasade altan hemma i Hassela och ser ut genom fönstren, solen skiner och jag kan se han komma upp med moppen på vår gård, komma in och ta en kaffeköpp. Sen när han går säger han "vi syns, vi höres och vi träffs". Det var hans lilla fras. Men jag vet att han har det bättre nu, men jag saknar hans lugn, hans kloka värderingar och hur det än var så fanns han alltid där. Han var genomsnäll och för mig var han världens bästa morbror och jag vet hur stolt han var över mig och när jag spelade fotboll. Så i år ska jag spela för dig Wolgan <3
Och när man inte tror att det kan bli värre, så blir det tydligen det... Jag hängde med en kille i slutet på sommaren och från min sida så fanns det inga kärlekskänslor överhuvudtaget, men vi hade rätt roligt tillsammans så det var väl därför jag fortsatte att hänga med honom. Jag kände väl också att jag inte hade tid för något förhållande så jag brydde mig inte så mycket vad han gjorde vid sidan av mig. Jag tyckte det var skönt att han hade någon annan, så jag fick mitt egna space. Jag minns hur mycket jag och en kompis skrattade åt situationen jag var i och skämtade om det. Jag förstod inte själv vad jag höll på med men jag kan ju i stort sätt skämta om allting och drev till och med om att jag var "the other girl". Men sen började han säga en massa att han tyckte om mig osv. Jag svarade aldrig något tillbaka för att jag kände inte lika, och han trodde att jag inte svarade för att jag inte vågade prata om mina känslor, men grejen var att jag inte ville såra honom med att berätta hur jag egentligen kände. Idag ångrar jag att jag inte sa det. Då kanske jag hade besparat mig den sorgen i alla fall.
Veckorna gick och vi började umgås mer. Han sa att han gjort slut med sin flickvän och det var bara jag. På något sätt trodde jag inte på vad han sa. Kvinnlig intution som man kallar det. Men så hände det där med min morbror och jag blev mer känslosammare och mer blåögd än jag någonsin varit. Han fanns där och det fick mig att må bättre. Strax därefter blev jag kontaktad av hans "flickväns" väninna som reagerat på hans beteende. Då konfronterade jag honom och detta hände flera gånger. Jag tyckte ju om honom nu, men kär var jag inte så det var väl dels därför jag inte bad honom dra åt helvete med en gång. Ni vet han hade ju sånna ögon som fick en att tro på allt han sa. Fast innerst inne visste man att allt var bullshit. Jag såg ju hela situationen med klara ögon och visste hur fel allt var, men ändå var jag kvar. Tillslut fick jag nog, bestämmde mig för att sätta ett ultimatum, tänkte inte tillåta mig falla för en skitstövel som ändå skulle såra mig. Trodde på hans vaga ord igen men fick senare reda på sanningen och då visste jag vad jag behövde göra. Hjärtat ville inte, men för en gång skull tänkte jag med skallen. Det var tufft. Det gjorde ont. Och i stunden han går känner jag något för första gången. Jag tror jag föll för honom när han gick därifrån. Eller jag vet faktiskt inte vad jag egentligen kände. Alla känslor bara svämmade över mig där och då. Kanske kom allt tillbaka som tidigare hänt under hösten. Jag kände mig ensam fast jag hade så många runt om mig. Jag grät varje dag i flera veckor. Vissa dagar var bättre än andra. Nyår var helt fantastiskt, men sen var man hemma igen och livslusten var inte på topp. Men sen kom jag över det här citatet. Och det har hjälpt mig på vägen när det varit tufft.
 
Det är först nu jag verkligen släppt allt jag gått igenom den senaste tiden och det är därför jag orkar skriva om det också. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv och mina egna drömmar. Men vägen hit har varit så himla tuff. Många tårar, många hemska tankar och det har känts omöjligt ibland. Men något inom mig har alltid sagt att det kommer att bli bättre och det är något jag vet att det kommer bli också. Det är helt okej att må dåligt, men man får inte ge upp. Man får ta en dag i taget och rätt vad det är har man kommit så jävla långt!
De sägs ju att varje motgång gör en starkare och det är ingen klysha. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och jag har aldrig någonsin varit så stolt över mig själv som jag är idag. Men jag ska inte skymma om att jag fortfarande har dagar jag inte mår så bra, jag har mycket tankar i huvudet om allt möjligt. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill göra i framtiden, men jag försöker att inte lägga så mycket fokus på vad jag inte vet, och i stället bara fortsätta jobba, spela fotboll, umgås med människor jag tycker om och göra roliga saker. Och som sagt, försöka hitta tillbaka till mig själv och må bra igen. Och då har träningen blivit en stor del av det upplägget. Träningen får mig att må så bra, känslan i kroppen efter en promenad, en fotbollsträning eller ett svettigt pass på gymmet är oslagbar. Jag lovar er det!

Om ni har orkat läsa hela detta inlägg så får ni en stor eloge och en prick i himlen hehe. Nä men ha nu en underbar solig fredag så hörs vi kanske i helgen igen. Vi har hemma premiär imorgon och jag hoppas min förkylning fortsätter gå åt rätt håll så jag kan vara med. Kramisar  
#1 - Anonym

Älskade jänta, du fixar detta och när du uppnått min ålder, så är du en tigrinna. 😘💗